En intrikat thrillermonolog med oanade vändningar.

På 1990-talet tyckte Klara Maria Ingemansson att den danske art house-regissören Lars von Trier var den främste filmskaparen i världen. Men nu trettio år senare verkar det nästan som om hon vill slå ihjäl honom. Vad är det som har hänt? Varför är hon så arg?

För att svara på det möter vi Klara 1996, när hon besöker det lilla kapellet på Östervålaanstalten, där hennes far avtjänade ett långt fängelsestraff. Det är början på en gastkramande berättelse om våldsbrott, psykisk sjukdom och hur trevligt det kan vara att flytta hem till sin barndomsby och få tillgång till en trädgård.

Och mitt i det här släpper von Trier film efter film som retar gallfeber på Klara Maria Ingemansson. Hon tycker till och med att hon ser tecken på att The House That Jack Built från 2020 är en bekännelse, en filmisk bikt, som avhandlar verkliga kvinnomord. Är det upp till henne att stoppa förövaren – eller är det redan för sent?